Idag när jag var på ICA och handlade hörde jag en melodi på radion som tog mig långt tillbaka i livet. Långt, långt tillbaka.
Året var 1976. Jag bodde i Linköping, 12 år gammal, och gillade redan då att lyssna på musik. På den tiden spelades pop en timme i veckan på P3, minns inte vad programmet hette, kanske Discorama, och det sändes mellan 14 och 15 på lördagseftermiddagen. Man satt med fingret på pausknappen på sin lilla bandspelare för att få med så mycket låt och så lite prat som möjligt. Men Kaj Kindvall (eller var det Kent Finell?) pratade sönder allt ändå. Så banden blev rätt hackiga att lyssna på. Man var glada ändå, för det lilla, och för sitt egenkomponerade BASF eller Maxwell "blandband" som snurrade runt runt runt resten av veckan.
Denna låt som gick rakt in i mitt hjärta och fick pulsen att slå högst av dem alla, från första gången jag hörde den var "Don´t leave me this way" med Thelma Houston. Jag kände att jag bara MÅSTE ha skivan. På riktigt. Den måste bli min så att jag skulle kunna spela den om och om igen på min skivspelare. Men hur skulle det gå till? Jag minns att jag stod utanför skivaffären med bultande hjärta utan att våga gå in. Det var läskiga gubbar som jobbade där inne. Och tänk om jag inte kunde uttala titeln - eller namnet - rätt! GUD så pinsamt! Nej, jag vågade helt enkelt inte!
Jag tror att jag bad min syster att köpa den till slut. Gissa om jag var lycklig när LP:n var i min ägo. Minns känslan när jag satt där med fodralet, nere i vår gillestuga på Färgaregatan 1c i Linköping och spelade den på storebrors och storasysters stereo. Det var stort.
Än idag blir jag lycklig av att höra denna låt. Den håller fortfarande för att köra fort på E4:an. Lyssna bara på basgången. Jag säger bara: WAOW.
Året var 1976. Jag bodde i Linköping, 12 år gammal, och gillade redan då att lyssna på musik. På den tiden spelades pop en timme i veckan på P3, minns inte vad programmet hette, kanske Discorama, och det sändes mellan 14 och 15 på lördagseftermiddagen. Man satt med fingret på pausknappen på sin lilla bandspelare för att få med så mycket låt och så lite prat som möjligt. Men Kaj Kindvall (eller var det Kent Finell?) pratade sönder allt ändå. Så banden blev rätt hackiga att lyssna på. Man var glada ändå, för det lilla, och för sitt egenkomponerade BASF eller Maxwell "blandband" som snurrade runt runt runt resten av veckan.
Denna låt som gick rakt in i mitt hjärta och fick pulsen att slå högst av dem alla, från första gången jag hörde den var "Don´t leave me this way" med Thelma Houston. Jag kände att jag bara MÅSTE ha skivan. På riktigt. Den måste bli min så att jag skulle kunna spela den om och om igen på min skivspelare. Men hur skulle det gå till? Jag minns att jag stod utanför skivaffären med bultande hjärta utan att våga gå in. Det var läskiga gubbar som jobbade där inne. Och tänk om jag inte kunde uttala titeln - eller namnet - rätt! GUD så pinsamt! Nej, jag vågade helt enkelt inte!
Jag tror att jag bad min syster att köpa den till slut. Gissa om jag var lycklig när LP:n var i min ägo. Minns känslan när jag satt där med fodralet, nere i vår gillestuga på Färgaregatan 1c i Linköping och spelade den på storebrors och storasysters stereo. Det var stort.
Än idag blir jag lycklig av att höra denna låt. Den håller fortfarande för att köra fort på E4:an. Lyssna bara på basgången. Jag säger bara: WAOW.
Kommentarer