Efter gårdagens inlägg om min hund Emil ställde Fia frågan: "Hur kom det sig att det blev katter till slut, när du var en sån hundmänniska när du var liten?"
Ja, tänkte jag då. Hur gick det till? Egentligen?
I grunden är jag nog hundmänniska. Fast nja - man kan nog säga - en djurmänniska. Jag älskar djur. Det är bara så. Har alltid gjort. Kommer alltid att göra. Och min syster brukar säga "Malena skulle kunna få marsvin att dansa". För det har varit lite så. Jag har kunnat kommunicera med djur hela mitt liv. En förmåga som man nog är född med. Eller inte.
Men hunden var favoriten för att man kunde ha med sig den överallt, lära den saker. En kompis i alla lägen. Och Emil fick t o m gå på Brukshundklubben och lära sig sök och allt sådan som en brukshund skulle kunna. Och konster kunde han oxå. Rulla, krypa, skälla, hoppa över armen, pussas. Och ligga död. Döööd hund.
Efter det att Emil inte fanns längre så var jag utan eget djur i över 20 år. Men under 13 år bodde jag i en liten familjär Bostadsrättsförening med 9 lägenheter. Det var en stor, gul villa med vita knutar, med äppelträd i trädgården och blåa utemöbler på grusgården.
Min vän Maria som oxå bodde i huset skaffade en liten svart och vit huskatt. Hans namn var Dudde (egentligen hade han ett turkiskt namn, som betyder dvärg, men det stavas på ett annat vis, så Dudde blev hans svenska namn). Innan jag träffade Dudde hade jag haft respekt för katter. De kändes oberäkneliga. Men under dessa år lärde jag känna Dudde, och han blev min kompis. Tillsammans med de andra katterna som bodde i huset - bl a Gosan & Thåström. (Thåström var en oerhört kaxig grå katt som var Gosans son. Hans historia och personlighet skulle räcka till ett eget inlägg). Hur det än var, så sökte sig alla dessa katter till mig - och Håkan - (under de drygt 5 år som han oxå spenderade tid där). Om de var hungriga och ingen öppnade hemma hos dem - ja då mjauade de helt enkelt på hos oss och bad om hjälp. Så katterna valde oss! Vi var helt enkelt - kattmagneter.
När vi sen flyttade till hus kändes det naturligt att skaffa egna katter. Det var ju så tomt utan våra vänner i lägenheten! Men då letade vi efter en ras som skulle vara lite mer hundlik i sitt sätt. Det det blev skogisen, som vi blev tipsade om då. Vi jobbar stenhårt på att konvertera dem till hundar ;-)
På den vägen är det!
Men jag skulle inte ha någonting emot att ha en hund. Oxå. Om det gick att kombinera med att jobba heltid.
Den som lever får se.
Nu - sushi!
Ja, tänkte jag då. Hur gick det till? Egentligen?
I grunden är jag nog hundmänniska. Fast nja - man kan nog säga - en djurmänniska. Jag älskar djur. Det är bara så. Har alltid gjort. Kommer alltid att göra. Och min syster brukar säga "Malena skulle kunna få marsvin att dansa". För det har varit lite så. Jag har kunnat kommunicera med djur hela mitt liv. En förmåga som man nog är född med. Eller inte.
Men hunden var favoriten för att man kunde ha med sig den överallt, lära den saker. En kompis i alla lägen. Och Emil fick t o m gå på Brukshundklubben och lära sig sök och allt sådan som en brukshund skulle kunna. Och konster kunde han oxå. Rulla, krypa, skälla, hoppa över armen, pussas. Och ligga död. Döööd hund.
Efter det att Emil inte fanns längre så var jag utan eget djur i över 20 år. Men under 13 år bodde jag i en liten familjär Bostadsrättsförening med 9 lägenheter. Det var en stor, gul villa med vita knutar, med äppelträd i trädgården och blåa utemöbler på grusgården.
Min vän Maria som oxå bodde i huset skaffade en liten svart och vit huskatt. Hans namn var Dudde (egentligen hade han ett turkiskt namn, som betyder dvärg, men det stavas på ett annat vis, så Dudde blev hans svenska namn). Innan jag träffade Dudde hade jag haft respekt för katter. De kändes oberäkneliga. Men under dessa år lärde jag känna Dudde, och han blev min kompis. Tillsammans med de andra katterna som bodde i huset - bl a Gosan & Thåström. (Thåström var en oerhört kaxig grå katt som var Gosans son. Hans historia och personlighet skulle räcka till ett eget inlägg). Hur det än var, så sökte sig alla dessa katter till mig - och Håkan - (under de drygt 5 år som han oxå spenderade tid där). Om de var hungriga och ingen öppnade hemma hos dem - ja då mjauade de helt enkelt på hos oss och bad om hjälp. Så katterna valde oss! Vi var helt enkelt - kattmagneter.
När vi sen flyttade till hus kändes det naturligt att skaffa egna katter. Det var ju så tomt utan våra vänner i lägenheten! Men då letade vi efter en ras som skulle vara lite mer hundlik i sitt sätt. Det det blev skogisen, som vi blev tipsade om då. Vi jobbar stenhårt på att konvertera dem till hundar ;-)
På den vägen är det!
Men jag skulle inte ha någonting emot att ha en hund. Oxå. Om det gick att kombinera med att jobba heltid.
Den som lever får se.
Nu - sushi!
Kommentarer
Kram å särlek!