Efter att ha packat det sista, låst och larmat och sett till att killarna hade det bra i baksätet, vred jag om startnyckeln och styrde kosan mot sommarparadiset på jorden. Som sällskap hade jag dessutom en rafflande del av Nattfåk på mp3, så resan gick väldigt smidigt trots att det regnade ganska kraftigt. Vid Gävle fick jag lucköppning i hjärnan – jag som varit så noggrann – trodde jag! Kvar på lilla toaletten hemma stod alla ”torrvaror” jag köpte igår kväll på ICA! Hade ställt dem där för att katterna inte skulle riva runt i dem på natten. För första gången hade jag packat utan att ha checklista – så kvar blev de! NEDRANS! Och i dessa kassar fanns något av det mest kritiska – katternas blötmatpåsar! Det blev en lite svettig färd tills jag anlände i stugan och kunde konstatera att jag lämnat c:a 8 påsar kvar i midsommar. PUH! Kvällen var räddad från en akut utryckning till närmaste stad. Det övriga får Håkan ta med sig när han mellanlandar från helgens segling.
Här hade det blåst storm i ett dygn, gräsmattan var fylld av kvistar och löv.
Katterna blev lyckligast i hela världen när de släpptes ut från bilen, ut i paradisets trädgård. Det är alltid lika härligt att se hur glada de är när de ser var de hamnat.
Efter urpackning och lunch var det dags för en snabb insats i grönsakslandet, där mamma fått schasa bort ett rådjur som stod och smaskade på salladen på förmiddagen. Upp sattes skyddsnät runt hela härligheten. Under tiden var Jack mycket påpassad av sädesärlorna som verkade väldigt upprörda. Till slut blev jag fundersam och gick närmare rabatten som ligger under deras sedvanliga boställe. Där fick jag se att boet ramlat ner – troligtvis hade stormen åstadkommit detta. Jag gick några steg närmare – och där fick jag en hjärteknipande syn! 3 gråa sädesärleungar låg tätt intill varandra i hörnet av rabatten, alldeles tysta och stilla. Man behöver inte vara jättesmart för att räkna ut att dessa ungar vore dödsdömda inom kort. Här gällde det att agera! Mamma sprang iväg efter en hög stege, och jag laddade mentalt. Stegar och höjder är inte mina favoriter, men nu gällde det liv och död! Jag sprang in efter ett par trädgårdshandskar, och sedan hjälptes vi åt att justera stegen mot väggen och testa att det blev stadigt.
Började sedan med att plocka ihop boet i sina beståndsdelar, och klättrade upp. Högt upp, jättehögt för mig. Men det var bara att bita ihop. Jag fick in boet i hålan under taket, och kände att det även fanns en mjuk botten på brädorna sedan förut. Bra. Det fanns hopp. Sen ner igen och hämta fågelunge nr 1. Så liten, med ett sådant tickande litet hjärta! Mjukt men bestämt höll jag den i min högra hand och höll mig i stegen med den vänstra. Och så, med en liten puff, hoppade den in i sitt forna bo. Klättrade ner igen, och tog fågelunge nr 2, med resultatet att nr 3 fick panik och började springa utmed rabatten. Det gällde att agera snabbt – lyckades fånga in även denne parvel, och tog nu bägge ungarna i ena handen, och klättrade upp. In med dessa två också.
Puh. Mission completed. Bort med stegen och bort från huset så att föräldrarna skulle få ro, leta upp och få kontakt med sina barn igen.
Nu håller vi tummarna att föräldrarna tagit upp matningen igen. Jag tror att jag såg den ena föräldern flyga in och mata ungarna en stund senare. Låt det vara så. I så fall har vi gjort en god gärning. Och jag är nöjd. Mycket nöjd.
(inlägget inlagt i efterhand)
Här hade det blåst storm i ett dygn, gräsmattan var fylld av kvistar och löv.
Katterna blev lyckligast i hela världen när de släpptes ut från bilen, ut i paradisets trädgård. Det är alltid lika härligt att se hur glada de är när de ser var de hamnat.
Efter urpackning och lunch var det dags för en snabb insats i grönsakslandet, där mamma fått schasa bort ett rådjur som stod och smaskade på salladen på förmiddagen. Upp sattes skyddsnät runt hela härligheten. Under tiden var Jack mycket påpassad av sädesärlorna som verkade väldigt upprörda. Till slut blev jag fundersam och gick närmare rabatten som ligger under deras sedvanliga boställe. Där fick jag se att boet ramlat ner – troligtvis hade stormen åstadkommit detta. Jag gick några steg närmare – och där fick jag en hjärteknipande syn! 3 gråa sädesärleungar låg tätt intill varandra i hörnet av rabatten, alldeles tysta och stilla. Man behöver inte vara jättesmart för att räkna ut att dessa ungar vore dödsdömda inom kort. Här gällde det att agera! Mamma sprang iväg efter en hög stege, och jag laddade mentalt. Stegar och höjder är inte mina favoriter, men nu gällde det liv och död! Jag sprang in efter ett par trädgårdshandskar, och sedan hjälptes vi åt att justera stegen mot väggen och testa att det blev stadigt.
Började sedan med att plocka ihop boet i sina beståndsdelar, och klättrade upp. Högt upp, jättehögt för mig. Men det var bara att bita ihop. Jag fick in boet i hålan under taket, och kände att det även fanns en mjuk botten på brädorna sedan förut. Bra. Det fanns hopp. Sen ner igen och hämta fågelunge nr 1. Så liten, med ett sådant tickande litet hjärta! Mjukt men bestämt höll jag den i min högra hand och höll mig i stegen med den vänstra. Och så, med en liten puff, hoppade den in i sitt forna bo. Klättrade ner igen, och tog fågelunge nr 2, med resultatet att nr 3 fick panik och började springa utmed rabatten. Det gällde att agera snabbt – lyckades fånga in även denne parvel, och tog nu bägge ungarna i ena handen, och klättrade upp. In med dessa två också.
Puh. Mission completed. Bort med stegen och bort från huset så att föräldrarna skulle få ro, leta upp och få kontakt med sina barn igen.
Nu håller vi tummarna att föräldrarna tagit upp matningen igen. Jag tror att jag såg den ena föräldern flyga in och mata ungarna en stund senare. Låt det vara så. I så fall har vi gjort en god gärning. Och jag är nöjd. Mycket nöjd.
(inlägget inlagt i efterhand)
Kommentarer