Nu gör jag ett inlägg för att få lite sympati. Igår morse var jag på Käkkirurgiska kliniken och opererade ut roten på den visdomstand som spökat i många år. När jag bestämde operationsdatum kändes det lååångt, långt borta i tid. Men så igår var det dagen D. Oundvikligen. Nu undrar jag om jag hade gått med på att göra operationen om jag vetat vad helvetes ont det skulle göra när bedövningen släppt, och hur svullen och eländig jag skulle bli. Då kanske jag hellre haft lite småkänningar i bland... Men, men, nu är det i alla fall gjort, nu är det bara att lida sig igenom dessa dagar med dryck i sugrör och matbitar som stoppas in i munnen för att sväljas hela, för tugga den kan jag inte. Har flera stygn sydda i högra käken, och jag vågar inte ens titta mig själv i munnen, för då svimmar jag säkert. Ansiktsformen är inte vacker, så ut tänker jag inte gå. Och det ska jag nog inte heller, för det dunkar i hela huvudet när jag rör mig för mycket. Så - som sagt - skänk mig en tanke. Tyvärr kan n...
och vi börjar landa efter dagar av firande. Ikväll tar vi det bara lugnt, läser böcker och kollar på avsnitt två av Den fördömde, som faktiskt tog sig efter en trevande början. Gav ni upp eller hängde ni kvar ni med?
Kommentarer