Jag vet inte om jag är ensam om detta. Men det kommer ofta till en fas i ett projekt - hur kul det än må vara i början - då man tycker att man sitter fast, trapped in a corner, och känner att det här, det kommer aldrig att gå i mål, allt går i cirklar och och inga beslut blir tagna. Fullt med val som är helt omöjliga att göra, saker som inte är som man vill ha dem, och en massa små detaljer som gör att man inte kan ta skiten vidare. Man vill bara kasta allting i väggen och gå därifrån, lägga ner alltihop, slippa tänka på täckskivor och benval, specialbeställda diskbänkar med exakta mått, fula linoleum-mattor i bajsbrun-beige och en uppsjö av tapeter i allsköns mönster och färger men ingenting som passar just mig. BLÄ! Tiden går och projektet växer till ett monster som man inte kommer vidare med.För jag talar förstås om Projektet Kök. Idag har jag varit redo att lägga ner skiten, det känns enklare att flytta in i ett nytt hus där köket redan är fixt och färdigt. Jag överväger att köpa färdigmat som ska micras, och äta framför tv:n i framtiden. Det är inte värt all energi och all tid. Har inte tålamodet.
Jag tar en paus. Cyklar ner till stan och min bästa frisör har tid att fixa till håret som växt lite för långt runt öronen. Han är en pärla.
Går med i årets Läsecirkel på Akademibokhandeln. Det är som en stor påse godis för ett helt år, tillgång till 52 helt nyutgivna böcker som jag kan läsa i min egen takt. Första boken blir Helena von Zweigbergks "Ur vulkanens mun".
Kanske det finns en ljusning i horisonten? Imorgon är en annan dag.
Man är inte mer än människa.
Kommentarer